ÄNTLIGEN är jag inte ensamstående morsa på vardagarna. Ramón har börjat jobba i Lund och är i skrivande stund och lämnar på förskolan. Det är obeskrivligt skönt.Sista veckan Ramón jobbade i Stockholm var sjukt tuff. Du vet så där när man är kissnödig och lyckas hålla sig hela vägen till toan men när man närmar sig är det som att det knappt går längre. Så kändes det. Fattade liksom inte att jag orkat i tre månader. Men det är heller inte så konstigt att jag blev tröttare och tröttare för att tillslut inte orka längre. Fast pigg är jag inte. Och det känns som att det kommer ta ett tag att komma in i de nya rutinerna. Ramón har inte fått sitt schema än men när han har det ska vi sätta oss ner och planera hur veckorna ska se ut, vem som ska göra vad när och så vidare. Tror att det är superviktigt, speciellt nu när jag har gjort allt blir det lätt så att jag fortsätter i samma tempo. Vi är vanedjur och att ändra rutiner är jobbigt även om det är till det bättre. Det tror jag är en av anledningarna till att jämställdheten går långsamt framåt i hemmen, att det är så jävla jobbigt att styra upp förändringarna. Sen är det absolut inte hela sanningen. Vi kvinnor kämpar hårt. För hårt. I natt tror jag att jag slutade amma. Gick av farten nu när Ramón är hemma. Vi tog inget beslut mer än att vi pratat om det. Fem flaskor välling drack han mellan 19-06.30. Vet inte ens hur det kan få plats så mycket välling i en sån liten kropp 😅Nu ska jag göra tråkig bokföring, sen dra till studion för att hänga mina posters i Mitt i Möllans nya posterbutik. Det blir kul!Ta hand om er!
