Vi ville inte vänta! Eller ja, vi väntade pyttelite och sen blev jag gravid. Med skräckblandad förtjusning. Men vi börjar om lite från början, ska berätta hur det gick till när Ramón berättade för mig att han ville ha barn. Hösten 2018 var vi i New York för att hälsa på hans pappa, ena bror, extramamma och en himla massa andra släktingar. Det var 8 månader efter vår första dejt och jag var skitnervös. Men det blev en fantastisk resa! Vi bodde hos hans pappa och bror i deras lägenhet i Bronx och jag fick uppleva en helt annan sida av New York än när jag var där första gången. Älskar att hänga med lokalbefolkningen. Vi gick på klubb i Brooklyn med Ramóns brorsdotter, promenerade 2 mil om dagen, testade dominikanska delikatesser i Harlem och åt oss proppmätta hos släktingar i Queens. En dag tog vi bussen till New Jersey för att hälsa på hans morbror med familj. [caption id="attachment_40" align="alignnone" width="1200"] Jag och Ramón på tunnelbanan i New York.[/caption] I New Jersey fanns en bebis och min livmoder gjorde små ryckningar när jag såg hur fin han var med bebisen, dessutom gjorde hela familjeupplägget mig varm. Alla tog hand om allt. Bebisar, barn, mat, städning. Det kändes inte som någon var projektledaren. Alla fixade allt. Hur som, skakade av mig den lilla uns bebislängt som landat i mig och tänkte inte så mycket mer på det. Förrän kanske tre månader senare när vi låg i sängen och pratade precis innan vi skulle somna. Då säger han nämligen apropå något jag inte helt minns att vi ska ju ha minst 3 bebisar och jag har aldrig blivit mer vaken precis innan jag skulle somnat. Mina tankar gick ganska fort, jag hade tänkt lite på om frågan skulle komma upp och kommit fram till att jag inte kan neka någon barn som vill ha barn och fortfarande behålla relationen. Det kändes inte schysst. Så istället gjorde jag en kravlista som bland annat innehöll att han skulle vara föräldraledig från start och ta alla bajsblöjor. Sen gick det i rasande fart. Nu är Liana här och nummer 2 är redan på väg. Vi ville inte vänta eftersom vi är runt 40 båda två. Bättre att köra på och ha två småttingar samtidigt. Känns helt galet eftersom jag inte alls hade tänkt mig fler barn men jag älskar också hur livet gör sina tvära vändningar. Har skitkul. Älskar att ha små barn igen för jag känner mig enormt mycket lugnare och tryggare den här gången. Antar att det beror på mer erfarenhet och ett perspektiv jag inte hade den första gången. Vet ju att jobbiga nätter utan sömn tar slut. Sladdis innebär också bästa barnvakterna i form av storasyskon som är upp över öronen förälskad i bebisen och ser mycket fram emot en till för då kan de ha en varsin. [caption id="attachment_39" align="alignnone" width="800"] Testet jag gjorde i våras. Jäklar vad jag skakade, det var svårt att få till en skarp bild.[/caption] Men förutom kul så är jag lite rädd över hur min kropp ska klara det. Har mått väldigt illa den här gången, det är inte över helt än och är i vecka 19 nu. Förra graviditeten hade jag dessutom extremt jobbig foglossning de sista månaderna som jag gissar kommer komma tillbaka. Och så har vi förlossningen då. Förra blev ju den jobbigaste, hur ska det gå nu? Det får jag veta i februari någon gång. Hoppas du tycker det ska bli kul att få hänga med på resan dit i bloggen!
