När Liana föddes rörde hon sig direkt till bröstet och amningen har funkat bra sen dess. Har haft massor mjölk, det hade jag med mina två andra barn också. I överflöd. Däremot så krånglade det lite mer den här gången i form av mjölkstockning deluxe när hon var runt tre månader. Åt antibiotika, blev sjuk av den och hamnade på akuten två gånger där en inte fick ta med ammande bebis. Stressen. Men det gick bra, blev utskriven snabbt på grund av bebis men med förmaning att ta mig dit fort igen om det skulle bli värre igen. Vi försökte med ersättning och flaska i fall det skulle hända igen men bebisen som inte ens vill ha napp ville naturligtvis inte ha flaska heller. Så jag kämpade på, blev frisk och sen rullade det på igen. Smakportioner introducerades och när hon var sex månader ammade jag inte alls så mycket dagtid, bara då och då när inget annat kunde trösta. Men började tröttna rejält. Att amma tar energi både fysiskt och psykiskt. Att det är fysiskt påfrestade är kanske inte så svårt att förstå men den där psykiska ansträngningen tycker jag inte att det pratas så mycket om. Har du till exempel hört talas om D-MER? Det är en ångest som kommer tillsammans med utdrivningsreflexen. Snubblade över en artikel kände jag igen mig i det. För alltid när mjölken rann till vid amning fick jag en stark olustkänsla som visserligen gick över fort men ändå fanns där. Inte tillräckligt störande för att jag ville sluta amma men ändå viktigt att prata om. Det finns mer att läsa om det till exempel här och här. En annan sak en kanske glömmer bort är att amningen gör en till huvudföräldern varesig en vill eller inte. Amning tar oerhört mycket tid till en början och att nästan alltid vara lösningen på bebisens gråt kan verkligen vara psykiskt utmattande. Speciellt på nätterna. Och det var just den anledningen som motiverade mig att sluta mest, att inte behöva vara nummer 1. Vi har varit hemma tillsammans sen start, jag har jobbat så mycket jag kunnat i mån av tid och Ramón har haft huvudansvaret för Liana. Förutom amningen då. Nu på slutet ammade jag henne bara på nätterna men det var liksom inte lite. Ibland ville hon ha bröstet varje timme HELA natten. Inte helt lätt att fungera dagen efter, har haft svårt att orka hinna med jobb. Så vi tog ett gemensamt beslut. Introducerade välling som hon älskade vilket inte var helt väntat eftersom hon varken tagit napp eller flaska. Vi började med att ge henne en flaska välling vid läggdags och döm av vår förvåning så somnade hon alldeles själv efter att ha druckit upp den. Efter några dagar bestämde vi oss för att byta ut amningen på nätterna mot vällingen och det funkade. Skitbra till och med. Hon sover bättre. Det där med sömnen kan i och för sig ha flera orsaker men ändå, så himla skönt. Och fantastiskt att ta en lång dusch på kvällen utan att eventuellt få springa ut ur duschen med bröstet i högsta hugg till ledsen bebis. Så hejdå för nu amningen! Nu får jag en stunds paus innan nästa bebis. Ska amma den med om allt går bra. Och kommer antagligen hålla på ungefär lika länge med den. För kommer inte vara sugen på att amma länge, jag tycker det är ganska skönt att ha min kropp ifred. Speciellt då, efter två täta graviditeter och bebisar. Men all kärlek till er som vill och orkar amma länge! I min lilla bubbla på nätet finns massor långtidsammande mammor som bryter normer. Alla sätt är bra så länge en själv mår bra av det.
