Ringde min mamma i morse och sa att jag var ledsen för att Liana var ledsen när hon skulle till förskolan. Sa också att jag var glad för att jag skulle få gå och göra mitt drömjobb. Jag får liksom betalt för att göra konst, hur coolt är inte det. Har överlevt i flera år som konstnär. Livnärt mig på konst. Svindlande! Men inte enkelt. Det har slitits. Det slits fortfarande. Har numera slutat ha föreställningen om mig själv som någon som inte gillar att jobba för det gör jag ju uppenbarligen. Men bara åt mig själv. Eller för den sak jag brinner för är kanske mer rätt. Jobbigast med det är att pengar måste in, att det inte bara är att jobba hårt utan också smart. Att väga vad som är värt att göra för nästan inga pengar och vad som är okej att göra för mer pengar. I bland tänker jag att jag borde ha någon slags mentor som jag kunde bolla saker med. Men jag är konstnär och mentor känns så.. business. Jag bara gör och hoppas att det blir lite rätt. Och ofta blir det rätt. Men ibland jobbar jag med brinnande svans och hoppas att elden inte ska nå rumpan. Och ibland brinner hjärnan av idéer. Sen behöver den svalna och vila. I natt hoppas jag att den inte vaknar med stresspåslag efter att ha jobbat i sömnen. För idag blev jag så färdig jag hade planerat med jobbet jag gick till i morse. På fredag är det pressvisning. Längtar.
