Nu har vi kommit till den magiska tiden då Frankie och Liana leker mer tillsammans. När de har konversationer och fantasivärldar. När de byggar kojor och hittar på lekar. Det är en helt underbar tid! Livet blir ju tusen gånger enklare när en vuxen inte alltid måste vara med och styra upp leken. Plus att det känns helt magiskt att höra de ha kul tillsammans. Som att man lyckats som förälder. Sen är det såklart inte bara en dans på rosor. Det trodde väl ingen?! De bråkar också. Knuffas. Skriker MIN MAMMA! Och så vidare. Men livet är inte bara lyckligt och härligt. I dag har många en orealistisk syn på vad lycka är. Glädjen går upp och ner. Googlade lycka när jag skulle skriva det här inlägget och vet ni vad som dök upp som förslag? Jo detta: "Är man lyckligare utan barn?". Var såklart tvungen att forska vidare och klickade igenom ett gäng deprimerande texter. Enligt google så är par utan barn helt klart lyckligare. Och det spelar ingen roll om barnen är små eller över 18. Varför är det så? Jag gissar lite att det handlar om en orealistisk bild av att ha barn och ett samhälle som inte riktigt fungerar för föräldrar.När jag läste vidare fick jag veta att det bland annat finns studier på att föräldrar som prioriterar sina barn framför sig själva är lyckligare. Anledningen är att de känner att föräldraskapet är mer meningsfullt då. Känner att det verkligen ligger något i det. Jag vill hylla moderskapet mer. Inte i form av att mammor kämpar och är duktiga utan i form av att mammor är fantastiska som skapar liv. Typ. Ska formulera vidare det en dag jag har mer tid.
