I dag tittade jag på Frankie och kände att fyfan vad mysigt att han också är en familjemedlem. Och så försökte jag föreställa mig honom springa runt och leka med de andra. Han är snart 6 månader och det är först nu jag kan se genom dimman. När Liana föddes så vad det kärlek från start. Det var så enkelt, hon var ett kärleksbarn som många längtat efter. Det kändes helt okej att byta bajsblöjor mitt i natten och amma varje timme dygnet runt. Jag hade den energin. När Frankie föddes var energin slut. Han kom i förbifarten och vi hade snarare förberett oss för en jobbig tid istället för en ny familjemedlem. Vi gav oss in i ett krig och jag hade inte energi över till kärleken. Men den har vuxit fram. Från att jag faktiskt ville lämna tillbaka honom när vi kom hem från BB till att jag tittar jag på honom nu och är så jäkla glad att just han kom. Så tacksam. Så kär. Lilla bebisen. Tänk att det kan vara så annorlunda. Och att det är okej för kärlek att växa på olika sätt. I slutändan älskar man lika mycket.
