Glöm allt jag sa igår. Det var ju inte bara kylan som fick Frankie och sova. Det var såklart fler faktorer och självklart sov han sådär i natt. Hur kan jag, efter 4 barn, fortfarande glömma att ingenting med barns rutiner har en enkel förklaring? Helt plötsligt sover de bra utan att man vet exakt vad det var som man gjorde rätt. Men så försöker man ändå lista ut vad det var för att kunna göra rätt nästa gång. Det pågår så mycket sånt. Försöka lista ut den ultimata vägen att gå.Men den där vägen finns ju inte. Den raka. Den är ju alltid svängig med upp- och nerförsbackar, precis som livet. Och det ultimata vore att acceptera att den ser ut så. Acceptans. Ett sjukt irriterade ord jag jobbar hårt med just nu. Men som antagligen är nyckeln till ett skönare liv. Klockan 05.30 kissade Frankie i mitt ansikte. Det är också bara att acceptera. Hans blöja var full och läckte. Det var bara att acceptera att det är så det blir när man inte orkar byta mitt i natten för att slippa kissolyckor. Och om jag lyckas acceptera och behålla lugnet så händer det att både han och jag somnar om, med ren blöja men kissiga lakan för att vakna 08 nästa gång.
