”Vi hyr ingen lokal i höst”, sa jag för kanske två månader sen och fortsatte förklara att vi ändå kommer va hemma med sjuka barn hela tiden. Och oj vad rätt jag hade. Även om jag innerst inne hoppades att det inte skulle bli så. Det måste vara en av människans största svagheter sa jag till Ramón nu på förmiddagen. Att vi blir sjuka hela tiden. Små barn är sjuka jämt och jag är så tacksam över att vi har tak över huvudet, bra mat och sjukvård. För förr i tiden överlevde inte så många barn. Och i fattiga länder är det antagligen så fortfarande. Sitter och jobbar i sängen med en sovande Liana bredvid mig. Frankie är ganska frisk men sover på Ramón i vardagsrummet. Är tacksam för det med. Att vi kan vara hemma båda två. Trots ansträngd ekonomi. De senaste åren har varit en jäkla berg- och dalbana på så många sätt. Inte minst ekonomiskt. Önskar mig en stabilitet nästa år, lite lugn och ro. Trygghet. Och känns som om jag faktiskt inte önskar för mycket. Nästa år kommer jag inte vara gravid, kommer inte ha spädbarn och kommer inte precis ha flyttat 70 mil. Kommer förhoppningsvis inte heller vara pandemi. Så kanske vi hyr en lokal nästa höst. Även om det blir mycket vabb då också så är det lättare att va hemma själv med två lite äldre barn med liknande behov. Men det återstår att se, mycket kan hända på ett år!
