Ni verkade ju gilla inredningsinlägg! Kul! För jag gillar att skriva dem. Nytt kommer snart. Idag tänkte jag skriva lite om när jag och Ramón träffades. Och hur jag tänker kring parrelationer. Vi träffades för snart fem år sen. Det kändes inte himlastormande eller läskigt och det var då jag visste att det kanske kunde vara rätt. Han var en trygg person med ett stabilt liv och bra värderingar. Jag har alltid haft en tendens att dras till "spännande" personer som egentligen bara varit kaos och dåliga för mig. Men jag kanske hade blivit mer vuxen i mitt sätt att tänka på en partner. Visste också att jag var redo för ett mer stabilt liv. Hade haft några år med äventyr och var trött på den typen av äventyr. Utmattad till och med. Hade ganska nyligen slutat jobba som anställt och det gav mig mer tid att ta hand om mig själv och fundera på hur jag ville ha det. En sak har slagit mig i efterhand, alla mina relationer har startat i en tid när jag inte haft en fast heltidstjänst. Klarar inte av att bolla jobb och en ny relation samtidigt. Det är för energikrävande. Hur som så såg jag tidigt att det fanns något bra i min och Ramóns relation. Vi funkade väldigt bra ihop och efter att jag tvingat mig själv att släppa motståndet så gick det ganska fort. Vi träffades i januari och i september samma år flög vi till New York för att träffa hans familj (halva släkten bor där). I december sa han att han ville ha massa barn med mig och ett år senare kom Liana. Det bästa med vår relation, förutom tryggheten är att Ramón också tycker att en åsikt är bra tills man lär sig nytt och kan tänka om. Han hade till exempel inte svenskt körkort när vi träffades och var inte alls sugen på det (till min besvikelse, gillar att slippa köra) men när Liana kom bestämde han sig för att det var en bra idé ändå. Älskar också att han är lika modig, att vi bestämde oss för att flytta till Malmö. Vi är ett team. Inte bara kärlekspartners. Vi är varandras bästa vänner. Sen är allt självklart inte guld och gröna skogar. Men vad är det liksom?
