Jag vet att det är 99% tjejer som skrivet det jag tänker skriva, antagligen för att det är mest tjejer som bloggar? Det tar lite emot att göra det men jag kör ändå. På mitt sätt. I dag åkte Ramón till Stockholm över natten, det är första gången vi inte sover tillsammans på typ 2,5 år och jag har separationsångest 😅 vi har liksom suttit ihop de senaste åren, blivit ett sammansvetsat team. Inte alltid välfungerande men saknar den andra hälften nu. Känns tomt. I förmiddags stod jag och höll upp hissen medan Ramón sprang runt i lägenheten för att fixa det sista i sista minuten. Som vanligt tröttnade jag och åkte ner före. Sen när han väl kom ut kom han på en till sak han glömt och var tvungen att åka upp till lägenheten igen. Blir så sjukt irriterad på sånt. Och när han snarkar, fastnar med wordfeud i telefonen eller trycker in 500 chips i munnen i stället för att ta ett i taget. Men i samma sekund som han tog ett steg in i tåget saknade jag allt det där. Knäppt. Men tänker att det är som alla säger, att det är bra att sakna varandra lite för att få perspektiv. Inse varför man är ihop, att de där sakerna som man stör sig på kommer på köpet och är saker man måste lära sig att stå ut med om allt annat är bra. Vet ju att han stör sig på saker hos mig även om han inte vill erkänna det. Min dåliga koll på ekonomi, att jag alltid försöker smita från bajsblöjor och att jag stressar upp mig för småsaker är några av dem. Men trots det där funkar vi ihop. Kompletterar varandra ganska bra. Stöttar varandra helt okej. Intresserar oss för liknande saker. Står ut med varandra trots noll sömn och noll tid för varandra. Så det här blev ännu en kärleksförklaring från en kvinna till en man på internet. Men förhoppningsvis lite mer realistisk och inte en ren hyllning. Älskar honom gör jag oändligt men någon perfekt prins på vit häst är han inte, tror inte på sagor. Vill inte bli räddad. Jag är ingen prinsessa.
