Jag tänker att livet inte består av en enda lång resa utan flera. Vår kropp har bytt alla celler i kroppen på sju år så vad säger att vi måste vara samma person hela tiden? Eller ja, i grunden är vi ju samma men en kan vilja olika saker, vara sugen på olika saker och tänka olika genom livet. En sak jag tyckte väldigt bestämt som 20 något stämmer antagligen inte med vad jag tycker som snart 40. Med det sagt ska jag berätta hur mitt liv såg ut för tre år sen. Älskade det livet lika mycket som detta men på olika sätt. Andra saker var roligast liksom att andra saker var jobbigast. Låt oss backa tiden för en återblick! Mina äldsta barn när de var pyttesmå i vår pyttelilla lägenhet på söder i Stockholm. Bodde i en etta på 43kvm i fem år. 2017 hade jag varit singel i 7 år. Var väldigt bra för mig, behövde det eftersom jag nu när jag ser det i backspegeln, inte hade en aning om vad som var en bra relation och vem jag passade bäst att leva med. För jag ville så småningom hitta någon att dela livet med. På något sätt. Även om jag verkligen njöt av att bara ta hand om mitt eget skit och göra exakt det jag själv ville hela tiden. Förutom på barnveckorna då. I en lägenhet i Marseille. Har varit med om så fantastiska resor. Oerhört tacksam för alla minnen. Hade barnen veckovis eller mer. Ett tag bodde dem hos mig alla dagar utom varannan helg. Då kändes det ibland som att jag aldrig hade egentid. Det skrattar jag lite åt idag när tre barn bor på heltid hos mig nu + en liten till på väg. Förra sommaren flyttade nämligen mina båda äldsta hem till mig på heltid av en anledning jag inte vill skriva om här för respekt till alla inblandade, inte minst barnen. Men ni kan tänka er vilken omställning. Från varannan vecka, nykär och nybliven sambo och med oceaner av egentid till 150% familj. Var superblond under många år. På mina barnfria dagar levde jag långt ifrån ett familjeliv. Dj:ade på massor av coola ställen nätter och kvällar, var på trista efterfester (har aldrig gillat efterfester) och satt upp konst på Stockholms gator med mina coola gallerikompisar när mörkret lagt sig. När jag dj:ade spelade jag hip hop och grime. Det sistnämnda blev en tatuering på mitt finger. 140bpm står det, det är tempot grime går i. En gång fick jag spela för grimenördar på en fest av Sveriges radio, det är ett av mina bättre dj-minnen. Eller den gången när jag fick spela innan grimelegenden Wiley eller kanske när jag spelade på samma scen som Stormzy. Lyssnade för övrigt på en dokumentär om honom härom dagen, rekommenderar starkt, du hittar den här. Jag syns i hörnet, Stormzy är.. den långa killen. Jag träffade så mycket härliga människor, reste till massor av fantastiska ställen och växte enormt som människa. Och det hade jag bestämt mig för att göra när jag var nyseparerad från äldsta barnens pappa. Jag hade en plan som började med att säga ja till allt som lät kul, hur läskigt det än kunde bli. En annan del av planen var att ta tag i mitt musikintresse så gick på varenda konsert jag kunde. Ibland ensam. Stod bland annat längst fram, alldeles själv, vid scenen när NAS spelade på Berns. En tredje sak på listan var att våga ta tag i mitt konstnärsskap, det tog några år och jäktigt massa slit, sover jag lite nu på grund av bebis så sov jag lite då för att jag hade gett mig fan på att lyckas med några av mina drömmar. Det och en hel del ångest höll mig också vaken om nätterna. För även om jag hade skitkul så mådde jag också skitdåligt. Jag behövde bearbeta massor av saker jag inte tagit tag i tidigare och tog hjälp i form av KBT. Minns det första samtalet, första gången jag bad om hjälp. Glad att jag gjorde det. Alla borde någon gång ge sig själva den presenten. En annan present är den jag nämnde i början, att våga testa saker fast de är läskiga. Har startat så många mer eller mindre misslyckade projekt genom åren. Bland annat gjorde jag min egna smyckeskollektion i form av knogjärn och pistoler. Kan berätta om fler företag jag startat och lagt ner om ni tycker det är intressant? Hur som, åren gick och jag började känna mig lite uttråkad på nattlivet i Stockholm. Var utmattad av att jobba på kontor dagtid, vara konstnär och dj: på nätterna varannan vecka och mamma varannan. Visste inom mig att den tiden snart skulle ta slut, att något skulle förändras. Då träffade jag Ramón. Magkänslan sa att det var rätt men var ändå tvungen att gå och spå mig i tarotkort för att vara riktigt säker ?. För det har inte varit lätt att släppa in honom i mitt liv. Jag som hängde med vänner exakt hela tiden skulle våga släppa taget om dem för att hänga med en kille. Var både livrädd att förlora mina kompisar och att tiden jag la på honom skulle vara meningslös. Hade väldigt lite tilltro på att ett förhållande kunde funka hur bra killen än va. Men uppenbarligen gick det ju, och fort dessutom. Men tänker att det ofta kan bli så när en är närmare 40 och inte 20. Gillar också tanken på att vi har massor kvar att göra tillsammans när barnen blir lite äldre eftersom vi inte hann så mycket innan jag blev gravid. Det tänker jag fylla nästa 7-årsperiod med. Äta massa god mat ute, resa (hur nu resandet ser ut om 7år), kanske dj:a lite tillsammans igen och så vidare. Musiken har jag verkligen inte släppt, även om att dj:a på klubbar känns avlägset och inte så lockande just nu. Konstnärsskapet vet ni ju vart det tagit vägen men längtar efter att ha tid att utveckla det ännu mer. Skriva/rita en till bok skulle till exempel vara skitkul. Eller att lära mig att måla realistiskt. Men just nu ska jag leva just nu. Njuta av det som är roligast just nu och kämpa med det som är jobbigast just nu. För det bästa och mest spännande med livet är att det kan vara helt annorlunda om ett år.
