Exakt så här känns dagarna: jag vaknar, kastas in i en torktumlare och sen kliver jag ut igen lagom till läggdags. Just nu känns det hysteriskt. Blir så trött på mig själv ibland, som nu. Kände att jag behövde se någon som också har ett galet driv så kollade om Husdrömmar Sicilien och njöt av Maries galenskaper, tänkte att hon är snäppet mer galen. Tills Ramón satt sig och kollade på programmet bredvid, tittade på mig 20 minuter in i ett avsnitt och sa: - Hon är ju precis som du! Jag tittade på honom jag utbrast spontant att det var den finaste komplimangen på länge. Jag beundrar nämligen hennes driv även fast jag vet att det är lite knäppt. Men när hon springer där på perrongen med alla barnen och letar tågbiljetter i den italienska sommarvärmen ser jag mig själv. När hon passionerat pratar om en lampa och bråkar med Bill om hur högt eller lågt den ska sitta ser jag Ramón och mig. Det är skönt att känna igen sig ibland, det får alla galenskaper att kännas mindre galna. För varje kväll undrar jag vad sjutton jag håller på med och om det är okej att springa så fort. Håller kroppen och hjärnan att torktumlas varje dag? När vet man om det behövs en paus, när man ska soltorkas i stället? Jag ska i alla fall inte ha ett hus i Italien sa jag till Ramón dagen efter. ”Det ska vi visst!” svarade han. ”Det är ju skitkul när barnen blir lite större.” Och det är väl så det kommer att va, när småbarnstiden är över skaffar vi nya saker att göra. Lika bra att bli kompis med torktumlaren.
