Jag har alltid varit modig. Nästan på gränsen till pinsamt modig som den gången jag ville ha ett jobb på en reklambyrå. Jag hade ingen utbildning men tänkte att det inte kunde vara så svårt. Failade. Fick inte jobbet men fick komma på intervju och nu i efterhand ryser jag av obehag när jag tänker på hur pinsam jag var. Av tanken på vad de sa till varandra efter intervjuen. Men efter det lärde jag mig sånt man skulle kunna för den typen av jobb och så fick jag ännu bättre jobb senare i livet. När jag började dj:a kunde jag ingenting. Jag hade aldrig sett en mixer när jag ställde mig i ett dj-bås första gången och spelade i en bar en kväll i Stockholms uteliv. Lärde mig lite mer för varje spelning, köpte egen utrustning och övade. Kastade mig in i allt, sa att jag kunde fast jag inte kunde. Lärde mig mer. Hade kul. Skaffade mig ateljeplats och började kalla mig konstnär. Började våga tro på att jag också kan och slutade jämföra mig med andra. Hade utställningar fast jag knappt visste hur en sån går till. Provade mig fram, lärde mig av mina misstag men sa aldrig nej för att jag inte vågade. Eller som när vi flyttade till Malmö utan att veta hur det skulle bli men hade en bra känsla. När jag tänker på det känns det sjukt modigt men jag liksom bara gör. Känner inte efter så mycket. Och det har ju blivit bra så tänker fortsätta så. Sen kan jag analysera sönder andra saker 😅 hjärnan går på högvarv. Som nu när jag skriver så funderar jag på om inlägget är för mycket skryt. Menar det inte som skryt, vill inspirera till att vara mer modig - att bara köra. Gissar nämligen att de som intervjuade mig när jag var 20 inte minns varken intervjuen eller mig. Tror inte heller att någon som var på spelningen tänker på hur dåligt jag spelade den där kvällen. Och flytten, den blev ju jäkligt bra. Så ut och var modiga. Gör saker som ni inte är 100% säkra på. Det blir faktiskt roligare då även om mod inte kan likställas med orädd. För rädd har jag varit många gånger men det hindrar mig sällan.
